Maskros

Taraxacum spp.

Kännetecken:
Maskrosen har flera hundra underarter. Den är ett mellan tio och 40 centimeter högt flerårigt gräs. De parflikiga bladen är rosettställda i stjälkens rotända på den stadiga och utskjutande roten. I mitten av rosetten finns en bladfri ihålig, ljus och tämligen mjuk stängel som slutar i en blomkorg. I växtens gröna delar finns det rikligt med vit mjölksaft.

Växtplatser:
Maskrosen förekommer på de flesta ställen som människan har påverkat såsom på ängar, i dikesrenar och på obrukbara jordar. På bland annat stränder och i våtmarker växer det många ursprungliga småarter. Maskrosen är allmän i hela Finland. Salladsmaskros kan odlas på ett näringsrikt och mullhaltigt växtunderlag.

Skördeperiod:
Bladen plockas på våren och försommaren före blomningen då de har en diameter på mellan tio och 15 centimeter. Man tar endast två tredjedelar av bladen upptill för hand eller med sax. På odlingar används skördemaskiner. I norra Finland plockas bladen före mitten av juli. Rötterna samlas antingen på våren före blomningen eller då bladen vissnar. Blomkorgarna plockas då de har öppnats och blomställningsknopparna då de är så unga som möjligt. Rötterna grävs upp med spade eller med rotupptagningsmaskin.

Näringsvärde:
I maskrosbladen finns det rikligt med bland annat kalcium och järn samt riboflavin, C-, B6-, A- och E-vitamin.

Användning:
Bladen har en kraftig, pepprigt frän, ofta besk smak. Det lönar sig att ta bort den bittra stjälken som löper i mitten av bladet. Bladen passar i sallader, stuvningar och soppor. Rötterna kan tillsättas i soppor, gryträtter och stuvningar. De kan också användas som krydda i svagdricka eller övriga drycker, som kaffesurrogat eller som finfördelade i mjöl och gröt.