Nässla

Urtica dioica

Kännetecken:
Nässlan är mellan 50 och 100 centimeter hög. Den är ett flerårigt gräs. Den är tvåbyggare och har brännhår. Bladen är motsatta, sågkantade och smalt äggrunda. Blommorna är små och grönaktiga. Hanblomställningen är upprätt och honblomställningen är slokig.

Arter som liknar:
Fjällnässlan utan brännhår (U. dioica ssp. sondenii) som växer i lundar vid åstränder i Lappland får inte plockas.

Växtplatser:
Nässlan är en pionjärväxt som lätt sprids till bland annat ruiner och dikesrenar. Idag odlas den också. Den är en flerårig gräsväxt som trivs på bebyggda områden allmänt i hela Finland, med undantag av Lappland.

Skördeperiod:
Nässlans skott och unga blad plockas på våren före blomningen. Senare på sommaren får man nässlan att bilda nya skott genom att slå ner växtbeståndet. Unga skott skärs då de är mellan tio och 15 centimeter. Det lönar sig att använda skyddshandskar då man hanterar nässlor eftersom det finns brännhår på deras blad och stjälkar. Det rekommenderas inte att man samlar nässlor nära komposter och djurstall eller på områden som gödslats med kväve.

Näringsvärde:
Nässlan är fullproppad med näringsämnen. I jämförelse med spenat innehåller nässlan rikligt med bland annat protein och kostfiber. I nässlan finns det betydande mängder av bland annat kalcium, magnesium, kalium, fosfor och järn. Eftersom det finns särskilt mycket kalcium i nässlan lämpar den sig bra som kalciumkälla i vegetarisk kost. Nässlan innehåller även betydande mängder C-vitamin, folat samt A- och E-vitaminer. En fördel är också att dess natriumhalt är liten.

Användning:
Nässlan används i maträtter i stil med spenat och även i örtdrycker. Nässlan kan användas bland annat i grönsakspajer, som grönsakstillägg, i såser, stuvningar, soppor, piroger, plättar, pannkakor och bröd.  Den torkade nässlan är en bra basingrediens i grönt pulver och som ingrediens i örtdrycker. På hösten kan man plocka nässelfrön. De passar nästan i vilken maträtt som helst. De kan strös på bland annat morgongröten eller myslin.

Nässelskott kan djupfrysas efter förvällning eller torkas som sådana för att användas senare. Genom förvällning och torkning får man bort den brännande egenskapen hos brännhåren. Förvällningen minskar nässlans nitrathalt men på samma gång förlorar man också en del av näringsämnena i kokvattnet. Vid förvällning doppar man nässelskotten i kokande eller nästan kokande vatten så färgen på växten blir mörkgrön. Skotten sköljs under rinnande vatten och kramas ur. De förvällda nässlorna rullas till en rulle som skärs i små bitar. Om man packar nässelbitarna så att de bildar ett tillräckligt tunt lager hålls de isär och går lätt att använda även som djupfrysta.