Blodriska och tallblodriska

Lactarius deterrimus, L. deliciosus

Kännetecken:
Blodriskan känner man igen på den orangeröda hatten med fläckar. Även lamellerna och foten är orange- eller rödgula. Foten är ihålig som hos andra riskor. Märgen är gulvit. Mjölksaften som den utsöndrar är morotsröd och färgas senare grön. Blodriskans (L.deterrimus) hatt har tätare fläckar och är mer grönaktig än tallblodsriskan.  Man känner också igen tallblodsriskan på de orangefärgade fläckarna som finns i små gropar på foten.

Arter som liknar: 
Skäggriskans håriga, fransiga yta på hatten är fläckig men ljusröd till färgen. Skäggriskans vita mjölksaft skiljer den från blodriskan. 

Växtplatser:
Blodriskan växer nära granar i frodiga grandungar. Tallblodriska hittas vid roten av tallar i tallskogar och på sandmoar. Svamparna är allmänna i södra Finland och man hittar dem tämligen rikligt på passande ställen även längre norrut.

Skördeperiod:
Den bästa plockningstiden är i augusti–september.

Användning:
Man behöver inte koka blodriskor innan de används i matlagning. De är milda svampar och deras milt beska smak försvinner då man tillreder svamparna. Blodriskor kan tillredas på många olika sätt. Som torkade är de en utmärkt ingrediens i svampsoppa. De kan också djupfrysas i eget spad efter bräsering. Det finns emellertid ett fel med blodriskor: svampflugor gillar dem väldigt mycket och svamparna är ofta fulla med mask då man hittar dem.